Och här är då matrummet som det såg ut en gång i tiden.
Håll i hatten nu. För nästa bild är inte vacker.
Den här bilden har jag mest hållit för mig själv, men nu så är det dags.
Varsågoda!
Det var det här jag arbetade i när det var som mörkast i vintras. Ett stökigt, rörigt och skitigt renoveringskaos. Utan rinnande vatten, toalett eller spis. Men en riktigt läskig gammal micro fick duga för att värma Gorbys till lunch. En rätt som jag förresten inte smakat sedan 90-talet. Om man nu kan kalla en degklump för rätt?
Så ni kan nog tänka er hur skönt det var när den vita färgen fått ta plats på väggar och tak och jag äntligen fick städa bort det värsta av täckpapp och byggdamm.
Ren och skär lättnad ska jag säga.
Jag kommer fortfarande ihåg lyckoruset när jag äntligen kunde ta bilden nedan.
Ett rent, vitt och ganska tomt Lyckan som sedan fick lite färg och pynt.
Ja, så ser det alltså ut nu som ni vet.
Som jag älskar den typen av förändring. Och det häftigaste av allt är att det är klart.
För hemma är det aldrig riktigt klart någonstans.
Jag påbörjar något i ett rum och så vips är jag i ett annat rum. Ett hinder dyker upp eller en beslutsvånda som gör att jag inte köper den där sista kudden som binder ihop hela rummet. Eller spikar upp den där tavlan för att dölja hålet i väggen. Eller slipar klart och målar skåpet jag lät bygga in i bokhyllan.
Hmm…listan kan bli lång över mina halvt påbörjade och helt ofärdiga projekt inser jag.
Men jag tänker att om jag nu lovar att visa upp mitt hem här på bloggen. (Som jag, för den delen, från början bestämde att aldrig någonsin göra.)
Då kanske, kanske, jag äntligen kan få tummen ur?
Och blir klar någon gång.
En lockande tanke.
Vi får se.
