Jag har alltid haft två separata delar av mitt liv – intresset för inredning och arbetet med människor och deras utveckling. Design och beteendevetenskap. Jag har aldrig sett dem som förenliga, men ändå aldrig velat släppa taget om någon av dem. Men nu kan jag jobba med dem parallellt. De får självklart lite olika mycket fokus beroende på i vilken fas i husprojekt jag är. Och nu såhär års, precis i början av ett nytt, så poppar mina tankar upp kring personlig utveckling. Det kan inte hjälpas. Och som min kloka man sa vid frukostbordet idag; bjud lite mer på den sidan av dig själv också. Så här kommer ett smakprov på den delen av mitt liv; mina tankar om förändring. Varsågod; en av mina krönikor som jag så passande hittade i en byrålåda. Och tänk, temat är ju skrattretande passande.
∼
Förändringens fyra rum
Föreställ dig fyra rum. Det första rummet är grönt, lugnt och skönt där du nöjt kan luta dig tillbaka och bara njuta av livet. Gå vidare och du befinner dig i ett tomt, opersonligt och kalt rum som inger känslan av ett väntrum. Nästa rum är mörkt och murrigt. Kaos råder och det är direkt obehagligt att vistas där. Du ser inget slut på rummet och kan knappt leta dig fram till utgången. Det sista rummet är ljust, glatt och målat i rosa. När du kliver in kan du riktigt känna energin, kreativiteten och inspirationen flöda. Gläntar du på nästa dörr ser du återigen det gröna ljuset från det första rummet strömma mot dig. Om du fick möjligheten att välja, vilket rum skulle du vilja leva i?
Tyvärr måste jag säga att du är tvungen att under din livstid befinna dig i samtliga rum, under längre eller kortare perioder. Ibland är det fråga om minuter. Ibland kan det vara månader, eller kanske till och med år. De fyra rummen symboliserar de olika stadierna i en förändringsprocess; nöjdhet, censur, förvirring och förnyelse. Du kan välja att gå fram och tillbaka mellan vissa rum, men genom dem måste du, förr eller senare, och i den ordning som jag beskrev tidigare.
I ett alltmer flexibelt samhälle är ständiga omställningar en vardag vi lever i. Omorganisationer och uppsägningar, flytt och skilsmässor. När påtryckningarna för förändring kommer utifrån är det ofta mer lätthanterligt, även om det inte alltid är bekvämt. Att bli knuffad över tröskeln kan ibland vara obehagligt, men ändå lättare än att ta första steget själv. Men hur gör du när det är du själv och endast du som kan öppna dörren till nästa rum? När du måste agera istället för att reagera och ensam ta ansvar för att förändra din situation.
Det kan då vara lockande att stänga dörren till det nya och okända. För ett tag kan det vara bra och i vissa fall även nödvändigt, men hur länge klarar man av att förneka faktum och leva i ett väntrum? En del värderar tryggheten i det kända och riskerar att bli kvar och fastna i det förflutna. Andra kan inte stå ut med tomheten och kastar sig hellre ut i kaos och ständig förändring.
Vad är då rätt och vad är fel? Min egen filosofi är att hålla dörrarna öppna, i alla fall på glänt. Att tillåta perioder av såväl nöjdhet och censur som förvirring och inspiration. Att försöka utnyttja den kraft som finns i en förändringsprocess och flyta med istället för att frustrerat streta emot. Det är inte alltid lätt, men det är mitt val. Vad är ditt?
