Ok.
Dags för ett erkännande.
Det är faktiskt med skräckblandad förtjusning som jag ger mig in mitt nya äventyr. Den här utbildningen kommer nämligen att innebära nya utmaningar för mig. Nya prövningar.
För saken är den att det, förutom en hel del andra spännande saker, ingår både ritteknik och skissteknik i utbildningen.
Ritteknik är jag inte en direkt fantast av. Jag inser att jag kan behöva det, men det är inte det ordet som skapar glädjefnatt hos mig. Nej. Jag har fått pröva på det under mina år på teknisk linje. Och där ligger sannerligen inte mina begåvningar. Att med millimeterprecision rita upp saker på ett korrekt och skalenligt sätt. Jag tror jag suddade mer än jag ritade. Faktiskt.
Skissteknik lockar mig däremot. Av två anledningar. Jag har ett enormt behov av att kunna skissa upp mina tankar för att förklara de bilder jag har i huvudet. De är oftast helt klara och tydliga för mig, men svåra att måla upp i ord. Så behovet är stort av kunskapen.
Saken är också den att jag älskade att rita när jag var liten. Verkligen.
Men, en dag tog det stopp. Och sedan dess har jag inte ritat.
Jag kommer ihåg det så väl.
Jag fick ett sånt fint skissblock med proffsiga pennor till. Med fint, vitt och tjockt papper i. Självklart var det alldeles tomt. Jag älskade det där lyxiga ritblocket.
Det förblev trots det tomt.
Varje gång jag öppnade det så tappade jag all lust att rita. För det vita pappret förpliktigade. Om man ska rita på så fint och dyrt papper då måste ju motivet och målningen vara perfekt. Tyckte jag. Jag ville inte slösa bort sidor på fula teckningar. Och mitt krav på perfektion tog död på all kreativitet och lust.
Jo, förresten. En bild finns i blocket.
Grannflickan ritade en flicka. Med skuggor och allt. Och när jag insåg att jag inte kunde rita lika fint. Ja, då la jag av.
Det är alltså det här jag kommer utmana på allvar nu. Att släppa min perfektionistiska sida. Att våga släppa loss och bara köra. Det gör inget om det inte blir perfekt. Och det gör absolut inget om det blir fel.
Så. Jag får sänka mina förväntningar på att kunna skissa som Ernst och mer landa i att kunna ge en praktiskt förklaring till en snickare av vad jag vill skapa. Så kanske det går vägen.
Inte vet jag.
Det ska väl tilläggas att sist jag utmanade mig själv på den här fronten anmälde jag mig i en kurs i akvarellmålning. Jodå. Jag blev tvärilsk och slutade efter en dag. Gick hem och tog två glas rödvin. Och en cigg. Och lovade att det här skulle jag aldrig göra om. Ja, ni anar…
Men, i vilket fall.
Kul ska det bli. Och jag längtar…
Bilder från Pinterest
