Jag älskar sånt som är gammalt och nött. Lite lagom slitet och charmigt. Inte perfekt, utan gärna med lite skavanker. Bucklor och repor. För att inte tala om knarr i golven och nötta trägolv. Jag vet inte vad det är, men det faller jag handlöst för.
Och tur är väl det, att jag vurmar för det gamla menar jag, för att renovera ett gammalt hus är inte alltid busenkelt. Det går sällan enligt plan, om man säger så. Allt blir inte logiskt, enkelt, rakt eller praktiskt. Men charmen däremot, den finns där. Jag gillar nya hus också, men hur läckra du än gör dem blir de just inte charmiga. Ett gammalt hus är som jag; långt ifrån perfekt och med en hel del skavanker. Men, som jag brukar säga, jag tar igen det med charmen. 🙂
Igår var jag på visning av ett gammalt sekelskifteshus som under många år tjänat som sommarbostad här ute i skärgården. – Ååå säger jag drömmande, till mannen från byggbolaget bredvid, vilket hus! Han ger mig en blick från sidan, ler lite snett och säger på norrländska; – Det här är de bara å riva! Hmmm… jo, kostnadsmässigt så har han ju rätt. Det förstår jag med. Men, visst är det så synd att förstöra något som du inte kan skapa på nytt?
Som tur är har jag vettiga rådgivare med mig när jag ska kika på renoveringsobjekt. För jag skulle kunna köpa ett ruckel. Eller bjuda på ett hus för att det har vackra dörrar. Och det blir det ju inte direkt business av. Fast, om man ser det från den ljusa sidan så har jag förmågan att se jag potentialen och möjligheterna i allt gammalt. Som häromdagen då jag hittade inredning till mitt nya inredningsuppdrag bland skräpet i en maskinhall.
Och jag lovar, med lite kärlek kommer skräpet att bli till finaste guld.
