”Livet är det som sker medan du planerar annat.”
Så sant.
Hemma igen.
Med den här underbara utsikten utanför mitt fönster. I mitt älskade Villa Hvilebo och hos min älskade familj. Det blev ändrade planer och jag åkte hem tidigare än jag tänkt. Först stressade det mig. Tänk om jag inte kan hålla min deadline? Jag tappar en hel dag.
Ja, ni hör ju – en hel DAG gick förlorad.
Eller kan man vända på det och se det som att jag vann en hel dag.
Vet ni, jag har så svårt att hitta en balans mellan nuet och framtiden. Mellan hjärta och hjärna. Och fastän jag tidigare i livet har bestämt mig att följa mitt hjärta mer så är det som om djävulen flyger i mig när jag får en deadline framför ögonen. Då växer hornen ut i pannan och svansen börjar piska takten där bak.
Blanda in lite prestationslystnad också. Då går det mig helt åt helt åt huvudet. Med en gång. Då blir jag en huvudfoting, ni vet som en av barnens första teckningar. Ett huvud som vandrar omkring utan värme och känslor. Och hur lustfyllt är det? Och inte är det så charmigt heller. Det får jag nog medge.
Nej, jag kanske är en liten dagdrömmare. Eller är jag klok. I vilket fall vill jag leva mer i nuet. Jag vet att det låter som en klyscha. Men för mig blir det en kamp. En kamp för att inte lockas av de kickar jag får av att lyckas prestera. Att nå mål, hålla deadlines och få det perfekt.
Om ni kommer ihåg starten av den här bloggen så bjöd jag in er till att följa med på min resa. Min och Lyckans. Resan mot att skapa ett drömhus för en familj. Och samtidigt är det en resa för mig som person. Att våga ta chansen att följa min dröm. För jag kan lätt göra om det till en mardröm. Tro mig.
Jag vet att jag är som bäst när jag släpper prestationskraven. Jag formligen bubblar av lycka och kreativitet. Allt är lätt och går i en rasande fart. Och självklart kan man inte alltid vara i den bubblan. Livet har sina måsten också. Men kan man välja så borde ju valet vara lätt.
Eller hur?
Nu har jag valt att fortsätta jobba på min dröm. Att få skapa det där drömhemmet jag vet att jag kan skapa. Att hellre satsa på kvalitet än att hålla deadline. Och tänk, det kan bli helt perfekt. Även om det inte blir exakt så som jag först tänkt mig. Resan dit ska också få vara lika mycket värd som slutmålet har jag bestämt mig för. Och jag ska unna mig lyxen att njuta av den resan.
Så, om jag nu börjar dilla om deadlines igen så är det helt ok att ge mig en verbal omgång i kommentarsfältet. På mig bara! För det är jag värd isåfall.
Så. Där fick ni en glimt av den parallella resan. Min egen.
Nästa gång får ni mer av Lyckans. Jag lovar.
