Tillbaka igen från jullovet och fjällen. Skolan har börjat och Villa Hvilebo är återigen tyst och tomt. Jag unnar mig lyxen att ta en stund för att reflektera lite.
Jag vet inte hur ni känner det. Men inför tolvslaget varje år får jag en hisnande känsla i magen. En ödesmättad och kittlande känsla på samma gång. När himlen lyser upp av nyårsraketerna kan jag inte låta bli att tänka – vad ligger framför oss nu?
Egentligen vet vi ju aldrig vad som ligger framför oss. Och rent logiskt är det väl ganska dumt, ja kanske rent av hål i huvet, att tro att just vid ett bestämt klockslag så föds något nytt. Att tro att det är nu det börjar på nåt sätt.
Känslomässigt är jag ändå där. Varje nedräkning inför tolvslaget då det nya året ska börja.
Denna hisnande känsla som är lite läskig och spännande på samma gång.
Och just 2016 känns annorlunda.
Jag har sedan länge bestämt mig för att leva med alla dörrar lite på glänt, om ni förstår vad jag menar. Att öppna upp för alla möjligheter och inte blunda för förändringar. Men i år känns det som om jag har rena korsdraget. Jag har öppnat upp för allt.
I vanliga fall har jag en plan, eller i alla fall en tanke, med året.
I år tänker jag kasta mig ut och se vad det ger.
Nytt jobb, en utbildning eller ett nytt objekt att hugga tag i?
Jag är öppen för alla olika kombinationer.
Hedra mysteriet liksom. Mysteriet med att jag faktiskt inte har en aning om vad som kommer hända.
Jag får köra på parallella spår samtidigt och se vad som leder nån vart.
Och vet ni, det känns helt ok. Riktigt bra faktiskt.
Så.
2016 – nu kör vi!
